leva med irländare

www.ulword.wordpress.com

Jag hoppas att ni kommer hit nu... Ska försöka blogga på engelska istället. Får se hur länge det går, men jag hoppas bli lite bättre på att uppdatera mig.

Ibland finns inget mysigare än att vara ute och åka bil. Bara sitta där, tysta i bilen, och titta på lysande reflexskyltar och gråsvarta moln. När det är helt lugnt och stilla, och man äntligen fått stänga av bilradion, all annan trafik bestämt sig för att stanna hemma. Och älgarna fortfarande gömmer sig inne i skogen. Då skulle jag kunna åka bil i resten av mitt liv.

Vi köpte ju en till barnsadel, för att kunna transportera de två små familjemedlemmarna på en och samma cykel. Och nu har det visat sig att ett problem, som vi inte kunde förutse, uppstått. Lagom till att min sambo (det är han som hämtar) svänger upp sin stora Kronan på vår gata har nämligen båda knattarna totaldäckat i sina säten. Och hur förflyttar man dessa två sovande småtjejer i ett enda svep från cykeln, in genom porten, upp för trappan och in i lägenheten, utan att släppa taget om cykeln och den som sover kvar medan man håller på att knäppa loss den första?

När de små somnat sätter vi oss framför teven och äter godis. Det är precis lika roligt  som det ser ut.

Stora tjejen sitter bredvid sin kusin på trappan ute på landet.
Det finns ett antal fordon i bild.
Ett av dessa är 92-årige gammelmormors, gissa vilket...?

Och som den omtänksamme son min sambo är har han skickat både kort och present till henne. Fast i olika försändelser.
Jag = praktisk/ekonomisk, fostrad i Sverker Olofssonland tänker att "man kan ju lägga grejerna i samma paket" så blir det enklare.
Han = anglo-birthdaycard-fundamentalist tänker att "ett kort ska alltid skickas ensamt". Och kort skall skickas i vått och torrt. Det finns en hel kort-industri på de där öarna, som vida överstiger de 1-kronors födelsedagskort som säljs i videobutiker eller längs Drottninggatan hos oss. Det sjungs, spelas, fluffas och är upptryckt med reliefer och allsköns detaljer på anglofolkets gratulationskort.

Nu hörde jag på telefon när han pratade med henne att kortet hade kommit fram, men inte paketet.

Så jag vet inte. Kanske gjorde han rätt ändå...

Vill bara tipsa om senaste numret av tidningen. Foto-special. Fantastiska bildreportage. Och texter som slår hårt i magen. Läs texten om Kongo-konflikten, och känn sen hur tung mobilen faktiskt är i fickan.

Hör genom väggen hur min sambo läser "Emma går till tandläkaren" för 3-åringen.
Bara det att han inte uttalar det så. Han säger "tänd-lakaren".
Om och om igen.
TÄND-lakaren.
Ska jag gå in och rätta honom?

Vi var på en cykelaffär idag för att köpa en barnsadel som man kan ha fram på styret. Med två småttingar att hämta hos dagmamman behövs mer än en sittplats för dessa.
I affären jobbade två zombies i 20-årsåldern. Den ene stod och skruvade med skruvmejsel på ett löstaget cykelhjul. Ungefär lika trovärdigt ut som när skådisar i 20-årsåldern ska föreställa kirurger i doktorsserier på TV3.
Vi fick jobba stenhårt på att de ens skulle uppmärksamma att vi (två vuxna med två barnvagnar, innehållandes varsitt barn) hade kommit in i affären.

Nu hoppar jag över det mesta av det här besöket, för er skull, men det var typ helt värdelöst och innehöll mest "ööh" och "vet inte" och "eeh" från zombiernas sida.

När jag slutligen ställer den, för mig relevanta frågan, hur mycket vikt den här sadeln tål lyfter den minst vegetativa av killarna upp sadeln och låtsasväger den i handen.
Dröjande och väldigt svävande säger han:

-Runt 20 kg.

Han har inte läst på någon manual, inte kollat i datorn, överhuvudtaget inte gjort sken av att ha koll på nånting.

-Vet du det eller tror du det? frågar jag.

Då blev han bara tyst. Sen började han skruva på hjulet igen.
Som om jag bara skulle "glömma" frågan och gå vidare i livet.
Det gjorde jag inte.

Vi köpte sadeln och gick.

När vi bråkar så brukar det handla om något konkret, i början. Till exempel i morse. Jag ville sova. Han ville sova. Barnen ville inte sova.
Han: Jag har varit vaken sen kl. 5 (då lilltjejen vaknade).
Jag:  Jag har varit vaken sen kl. 5.45 (då han gav henne till mig för amning). Sen kunde inte jag somna om. Det kunde du.
Han: Men jag låter dig alltid få sovmorgon på helgerna.
Jag: Nej det gör du inte.

Man kan tycka att vi kunde hålla oss till att tjafsa om detta, men det är bara cirka 5% av bråket som handlar om sakfrågan. Istället börjar vi klaga på HUR den andre bråkar. Vilket tonfall, vilka ordval och vilka överdrifter den andre tar till. Och det är ju mycket svårare att sluta bråka då, när det inte längre handlar om nåt utan bara är trasselsuddar som inte går att trassla ut.

Hursomhelst.

Jag ligger kvar i sängen, han går för att göra frukost. Vår stora tjej sitter bredvid mig.
Hon: Jag tycker det är lite läskigt när ni pratar fort. (Hon använder ordet "fort" eftersom hon inte vet något annat ord för gräl, verkar det som)

Då går jag också upp.
Ute i köket står min irländare och steker tomater, bacon och ägg och värmer bönor i tomatsås och gör toast. (Det kallas irish breakfast, ska ingå några kryddiga flottiga korvar också för att vara komplett).
Jag älskar irish breakfast.

Så får jag en stor kram och allt känns plötsligt väldigt bra igen.

Jag vet inte vad som är värst. Ljudnivåerna, eller ljuden i sig själva. Det är något med fotbollsmatcher på tv, surret från datorn, musiken från stereon och slamret från köket och telefonsignalerna som gör mig... lite trött.
Det måste gå att få lite tystnad. Någon gång.
Man kanske inte kan stänga av barnen och sätta sambon på mute, men LITE VANLIG HEDERLIG lågvolym är väl inte för mycket begärt?

Ikväll kom vi på 3-åringen med händerna djupt nere i toastolen, kramandes en geggig sörja av två delar vatten och fem delar toapapper.

"Men lilla gumman, gör du papier maché!" utbrast jag lyckligt.

Inte.

Min minsta tjej är lite mer än ett år. Och det finns två grejer hon ÄLSKAR att göra: att stoppa ner saker i toastolen och att borsta tänderna (hon har 8 tänder).
Badrummet är hennes favoritplats i hela världen. Så fort hon kommer in pekar hon mot tandborsthållaren och ropar uppfordrande "öööh, öööh". Sen ska det på med tandkräm och sen ska hon veva och dra med den i munnen tills någon av oss (alltid jag) tröttnar på "leken".
Och det där andra, med toastolen, har hon blivit rasande snabb på. Man kan vara därinne samtidigt som henne och ändå inte märka när hon gör det. Precis som Joe Labero.
Så fråga mig inte hur det gick till när jag i morse upptäcke en liten rosa tandborste med elefanter på, halvvägs ner i toakröken...

  

...där jag kan lukta på guinnesflaskorna.